Förklaring:Yrkesmässiga omständigheter ledde mig, en korrekturläsare, in i kulturbevakning (tidning). Ovant, även om landets seriösa kulturkritik och -debatt var något jag tog på allvar.
Det skulle man inte behöva göra länge, snart skulle ”kultur” och ”nöje” slås ihop på tidningar, liknande skedde i andra medier. Det var som om 60-talets ”nyenkelhet” på nåt besynnerligt vis blev verklig i slutet av 80- och början av 90-talet. Med lite andra förtecken och efterdyningar.
På 60-talet hävdade många kulturarbetare att ”allt är kultur”. Och det hade de givetvis rätt i om man ser till ordet kulturs ursprungliga betydelse. Men som sig bör (eller: borde) kom den tidens allt-är-kultur-förespråkare från revolutions- och vänsterhåll. Nu omfamnas dessa ideal av medelklassen som tågar på led, slaviskt följande mediers presentation av kultur (och nöje, för den delen) som vilken konsumtion som helst.
Och då blir det helt andra villkor för konsten. Och konstnärer måste också leva. De som förr ofta hade en påvrare livsstil uppträder nu i SVT:s lek-, inrednings- eller matprogram när de inte skriver böcker, målar eller komponerar.
Litteratur-, konst-, ja, all kulturkritik och dito debatt har transformerats till konsumentupplysning och ett annat tonfall kommit in i den s k kulturvärlden. De två ord som inledde det här inlägget skulle komma att avsluta var och varannan recension: Läs! Tag och läs/se/lyssna! Anbefalles!
Den vrålsnabba tekniken hjälpte till. Tips och topplistor snodde utrymmet, allt fler människor läste samma böcker, liksom varenda bokcirkel utan självaktning. Och kvinnorna – de största kulturkonsumenterna – reagerar inte över att kallas just kulturkonsumenter. Mammon som behärskar konsten: så, bl a, ser strömlinjeformningen ut.
