torsdag 14 maj 2020

De utpräglade individuella dialekter vi talar blir en black om foten


Osäker på att läsaren ska förstå när jag pikar (peakar gör jag aldrig) samtiden måste jag förtydliga. Sista meningen i förra inlägget är en sån där typisk fulsvenska många talar i dag. Rakt ur den engelska (mja, oftast amerikanska) buffén av deras specialiteter, snor man ”let’s take it från here” och gör en blodlös svenska av. Som talas av påfallande många svenskar.

Vad ska man säga, då? hoar mina pikare. Ja, t ex ”detta blir min utgångspunkt”. Läsaren kan säkert tänka ut nåt eget. Men det är just tänka ut eget som börjat gå i stå.

De tidigare inläggsutfallen har alltså sin grund i att få ”kulturälskare” bryr sig om den här språkliga omvandlingen. Har med egna öron hört att många kritiserar dåligt korrekturläst/skriven litteratur, undertexter som är riktigt kassa m m, m m. Ändå är det som om fartblindheten kring läsaläsa och konsumerakonsumera kultur gör att få stannar upp och kräver vanlig hygglig kvalitet. Det gör mig besviken.

Kulturpersonligheter (och deras följare) tycker att det är coolt och ballt att lägga sig till med de nya glosorna (som snabbt kommer att bytas ut). När så många frestas av detta skapas några miljoner individuella språk (tack, alla sociala medier!) och där sitter folk och randomhaxxar.

Se bara hur jag själv skojar. På så vis får vi svårare att förstå varann. Märker man det ens?