Det fanns en tid då ordet senior var motsats till junior. Personligen kände jag först till det i namn som Carl eller Gustaf sr. Ja, eller jr, då. De hade den typen av namn, mer sällan stötte man på någon Lars-Urban eller Lennart med ett sr eller jr efter. Ordet (från latin) betecknar ursprungligen en (äldre på något sätt) man, och är förstås samma som tilltalsordet på en del romanska språk (senhor, signore m fl).
Men det går inte att kalla en kvinna seniora av någon anledning och mena en äldre person.
(I Spanien och Italien, förstås, men då betyder det ju bara ”frun” eller ”damen”) Däremot går det att använda adjektivformen och böja efter genus och numerus. Wiktionary ger exempelmeningar som "Det är vanligt att seniora forskare skriver litteraturöversikter" och "Du har ett seniort hårdvaruteam i ryggen"
”Senior” som adjektiv kom in först i 2006 års SAOL. Förutom ihop med namn – Gustaf sr – fanns det inte i vårt språk, det som "bara påverkas lite ytligt av engelska". Om läsaren tycker att denna mening upprepas ofta så är det rätt uppfattat. Jag är spydig gentemot språkforskare som hyser ytlig-påverkan-åsikten. Såväl seniora som juniora.
Kvinnor får inte vara seniorer, men de kan vara seniora rådgivare och liknande. På senare tid har även det märkliga inträffat att dessa seniora yrkesutövare ibland kan vara i 30-årsåldern. Då betyder ordet att de jobbat så länge inom verksamheten att de har en högre status eller position jämfört med nykomlingar. Säker är jag inte. Det är inte så lätt att vara det i en föränderlig värld där de sekundsnabba omkastningarna haglar i luften.
Det är inte heller lätt att vara den senior man själv är. Och som man får vara trots den manliga innebörden i termen. Man får knappt vara, förresten, i coronatider ska äldre hålla sig undan.
Och vara på seniort avstånd.
