Då och då läser man (som jag, häromdagen) om att det bör ställas språkkrav på dem som söker jobb inom äldreboenden eller hemtjänst, d v s att de ska kunna bra svenska. Låter rimligt.
Vad som låter ännu rimligare är att journalister som arbetar inom medier ska kunna bra svenska. Här är en rubrik i en av våra största morgontidningar, antagligen från en typisk coronahändelse:
”Jag tänkte äntligen när ambulansen kom”
Som jag själv är rätt van att läsa svenska tog det ändå någon sekund innan budskapet i rubriken gick fram och min tanke hann först gå en konstig väg: Hm, när ambulansen kom kunde personen äntligen tänka, kanske efter ett kortare glapp i minnet, en svimning, kanske. Nej, så här skulle det ha varit:
”Jag tänkte ’ÄNTLIGEN!’ när ambulansen kom”
Även om mitt förslag inte är det bästa, så är det bra mycket bättre än det ursprungliga. Man ser mer och mer av denna språkosäkerhet som kommer att ge upphov till en än större osäkerhet när läsare/tittare/lyssnare ska utsättas för den dag efter dag. Något liknande har skett med följande citat, som SVT står bakom:
Tv-kändisen har blivit av med flera uppdrag i sviterna av det erkända sexköpet.
I SAOL och SO förklaras ordet ”sviter” som ”ogynnsamma efterverkningar av sjukdom”. Det finns möjligen de som kallar ett erkänt sexköp för ”sjukdom”, men det är såvitt undertecknad vet ännu inte den allmänna uppfattningen.
Vad som däremot kan kallas ogynnsamma efterverkningar är att nyanser och lyhördhet beträffande ordval uppträder när språket drabbas av bristsjukdomar.
