fredag 15 december 2017

Det är tidens melodi*

Anledning till gårdagens språkklåda följer nu här i denna språklåda (kan inte låta bli, med all min energi**). En stor tidning ger en gång i veckan utrymme för språkfrågor. Där turas även några olika personer med speciella kunskaper i ämnet svenska om att skriva krönikor.

En av dessa hade fått brev från en läsare som invände mot det sätt på vilket ”vare sig – eller” använts i en tidigare text på sidan.

Som svar följde krönikörens resonemang kring ”vare sig – eller” och ”varken – eller” där denne efter en del utvikningar – inte genomrelevanta – insinuerade att läsaren som mejlat frågan nog led av ”inlärd irritation”.

Det här får en att tänka på dagens skola: Är det nån idé att barnen lär sig något som håller mer än en vecka? Vi svenskar är ju så multismarta och bra på annat, så om det blir lite språk- och räkne- och andra fel: Äsch.

Asiaterna kommer väl alltid att ligga först i PISA-undersökningar (med lite Finland och Estland bakom). Vi kan faktiskt skita i PISA, vad dessa toppnationer håller på med är, när det kommer till kritan, naturligtvis bara ”inlärd irritation”.


* och **: sbråkmakaren har suttit och trallat på ”Swing it magistern”, ur filmen med samma namn.
Låten har inspirerat till par rader - rubriken och den med energin. Biopremiären var 21 december 1940, då folk lärde sig sådant som de ska ha på moppe för nu .


"När det kommer till" säger folk hela tiden efter mönster från engelskans  "when it comes to". De glömmer hederliga svenska uttryck som  "när det gäller/handlar om". På bilden vårt enda "när det kommer till", nämligen kritan