Det är förstås ingen som märker att det är lite olika ”etiketter/rubriker” på de här inläggen, men så är det. Detta ska in under ”därför” – d v s vara ett svar på frågan varför en person skriver rättshaveristiskt ihärdigt om sådant andra struntar i eller är svagt intressade av. Fast äsch, detta är tänkt som en blygsam och amatörlingvistisk gärning. Nu är jag förstås ingen språkhistoriker, jag bara förhåller mig till den egna språkhistorien.
Allvar nu: Förhålla sig till? Vad är det för plastic padding-språk? Trots ansträngning är det svårt att minnas hur man sa tidigare. Vi ”förhöll” oss väl inte till saker och ting, helt enkelt. Och så hade vi enklare verb för oss: vi kanske, förutom ägnade oss åt, tyckte eller trodde något eller tänkte på saker, d v s det som i dag flutit ihop till tänker beroende på påverkan från engelska think. Allt färre tycker och tror, men de ”tänker” som tusan. Utan preposition.
Allvar en gång till (köp rutten sill): "Jag tänker att det är mysigt med jul."
Vad är det för språk? Svärord, svärord, svärord.
Så här förs en ny mentalitet in i språket. En förhålla-sig-till-och-tänka-mentalitet. Den känns inte bra.
Det är mycket viktigt att göra motstånd mot halvspråket. Och det är därför orättvist att man ska ses som bakåtsträvare bara för att man inte köper allt nytt i denna strömlinjeformade mainstreamsskittid!
Allvar flera gånger (köp dubbla damkalsonger): Köper, ja. Det eländesverbet har knölat sig in så till den grad att det kan lura observanta språkskådare. Men I don’t buy this, som det heter på originalspråk, så jag läxar upp mig rejält varje gång jag ”köper” nåt som inte är potatis, hushållspapper, blåbär och batterier.
Eller dubbla damkalsonger.
