”Jag snek ut från fängelset”. Sa en person i en tv-film och jag hoppade upp och började morra i vanlig ordning: ”Snek? Säkert!” Det var förstås vad översättaren gissade p g a att originalmeningen började ”I sneaked out of jail"!
”Jojo, jojo” fortsatte mitt enkelriktade samtal med denna översättare, ’snika’ i betydelsen ’smyga’, det kan du glömma”. Sen var det dags att hoppa ner i källorna. I Svenskt språkbruk (2003) existerade inte ordet i denna betydelse alls. Men se på sjutton, SAOB hade belägg ända fram till mitten av 50-talet, då ordet fanns i betydelsen ”smyga, stryka”. Säkert kunde det även betyda "smita", så det var inget annat än att ge carte blanche åt ”snek”, ty så lyder preteritumformen av "snika".
På engelska går samma verbs tema så här: sneak – sneaked/snuck – sneaked/snuck.
Vän av annan ordning än undertecknads undrar över mycket, till exempel vilken tid för svenska språket man bör rätta sig efter. Prompt svarar jag att den bästa svenskan började användes ungefär vid förrförra sekelskiftets inträde. En sådant resonemang kan ha att göra med åldern på den som ger luft åt det, svårare är det inte.
Ska man däremot gå med på all svenska sedan runskriftens dagar, ja, då blir det ett sjå.
Vanligen har jag rätt, det är liksom medfött (det får vara någon måtta på ödmjukheten), men angående ”snek” högg jag i sten.
