Det är väl ändå ett väldigt definierande nuförtiden. Och naturligtvis passar det den supernarcissistiska tidsålder vi bor i. Vi kan kalla den jagjagjag.
I sig inte direkt revolutionerande. Förr i världen när vi levde enklare liv kunde vi säga saker som ”jag är en gammal gubbe” eller ”jag är kvinna och tandläkare”. För ”definiera sig som något" använde vi alltså det simpla och centralbasala verbet "är". Det gick också att kruta på och påstå att man "kände" eller ”såg sig” som något: ”jag ser mig som en förhållandevis glad lax”.
"Jag definierar mig som en förhållandevis glad lax" eller "jag identifierar mig med glada laxar", kunde man med bästa vilja i världen inte ens få till, men man kunde - som sagt - vara en.
Om folk kunde sluta härma ett sånt här känslornas byråkratspråk. Om folk kunde sluta vara så anpassningsbara. Om folk kunde sluta definiera sig och identifiera sig och barra vaara. Det brukar ju annars höra till det som nutidsmänniskor kan säga i parti och minut: "på lördag ska jag ta det lugnt och barra vaaara".
Upp till bevis.
