Översätter man filmer och tv-program är man undertextare, "en kvalificerad yrkesgrupp", skriver en firma i branschen. Den skriver även att man ska se "översättning och textning som ett hantverk". Som tv-tittare kan man konstatera att väldigt olika slags hantverkare utövar detta yrke. I och för sig är det alltid lätt att snacka, medan göra är värre. Det går att förstå att dessa människor ofta jobbar under tidspress, t ex.
Men det är ändå irriterande att se hur svårt ”de/dem” tycks vara. Om man inte störs av andra språk ständigt (jag menar engelska för den som till äventyrs undrar) och har goda prat- och skrivförebilder kommer den här färdigheten automatiskt. Att välja det rätta av ”ge det till hon” eller ”till henne” har folk normalt sett klarat även om de inte vetat att det ena pronomenet är subjektsform och det andra objektsform. Att lära sig ta ut satsdelar är annars en god hjälp. Får barnen inte göra det idag?
Det här problemet fanns förr endast hos dem som hade stora svårigheter med språket, något som händer ibland. Men de jobbade inte med rättskrivning.
Eftersom det här är så uppenbart problematiskt och man ofta ser meningar som ”dem gick hem” och ”jag gav han ett papper” så är det väl bäst att göra som de eftergivna anser: skriva ”dom” i alla lägen. Man säger ju så vanligen, brukar stridsropet lyda. (Men då förstår man inte varifrån ijängkligen och ordengklit kommer - så har man väl aldrig sagt?)
Å andra sidan: ska även de som vet när det ska vara vad avstå och skriva ”dom”?
Fram till dags dato (nå, nästan) har man hållit på regeln ”de/dem” i skriftspråk medan ”dom” används i talspråk. Vi kan nu få tre former: ”de/dem/dom”. Då måste det även bli skit samma vad man väljer av vi/oss, ni/er, hon/henne m fl.
Men kör bara!
Det kan dock uppstå problem med förståelsen, jag bara säger det.
