Och på tal om just galen så är ordet flitigt använt i dag. I en tidningsrubrik stod att det kom ”tokgalet många människor” till ett evenemang. Ni är med? "Sjukt, fett, tokgalet många", är bäst att tillägga, så att det går att förstå vad ”många” innebär.
Tokgalet förtjust var en filmkritiker (radio) vars ”hjärta blödde” när han såg en film, påstod han, men ”hans hjärta hade nog blödit ännu mer om…”. Ja, hur nu hans invändning om konstverket ifråga löd. Som bekant ersätter svag verbböjning stark i allt högre grad, men här verkar även den svaga (”enklare”) ställa till problem. Blöda-blödde-blött säger jag. Men vad filmkritikern säger är ju hans sak, skulle många tycka.
Är man vuxen och skriver i tidningar eller talar i radio/tv så är det dock bra att skriva/tala rent, som man ansåg på den gamla otäckt auktoritära tiden. Snubbla på orden är en sak, det gör vi alla, men det är något annat som lyser igenom numera.
Så här skrev en journalist på en stor tidning: ”Jag ångrar tystnaden så att det värker i varenda kärl.” Skribenten ångrade att hon hållit tyst om missförhållanden. ”Ångrar tystnaden”? Dylikt personligtpoetiskt språk kan stoppa upp (här tror jag att upp-et är "legit", som ungdomen säger med engelskt uttal) läsaren. Om hon skrivit ”Jag ångrar min tystnad” hade läsandet gått mer geshwint (som di gamle säger med ett ord från tyska).
Och så heter det vartenda när det handlar om ett ord som är neutrum (”ett-ord” för de nya människorna som inte förmodas förstå grammatiska termer).
Men det är ju jag, en petig jävel till felfinnare, som tycker så. Och vad klagar jag om som emellanåt skriver som en påse nötter? Men detta är inte en tidning med redaktörer och korrekturläsare och betalande publik. Det är en gratis språkfascistoid blogg.
Men det är ju jag, en petig jävel till felfinnare, som tycker så. Och vad klagar jag om som emellanåt skriver som en påse nötter? Men detta är inte en tidning med redaktörer och korrekturläsare och betalande publik. Det är en gratis språkfascistoid blogg.
