Grannen var på väg in till sig, jag var på väg ut. ”Skönt med en promenad”, sa han. ”Jamen det blåser ju så mycket”, sa jag. ”Åt ett håll”, svarade han.
På väg ner till stan skrattade jag länge åt hans lakoniska avslutning på vårt small talk.
Nu tänker den observante boggläsaren:
”Säger människan small talk? Just like that?”
Ja, ty så ser den bistra sanningen ut. Jag har skrivit om detta 45 000 gånger och tänker fortsätta med det.
Fler och fler hela engelska fraser knaprar sig in i svenska hjärnvindlingar. Ibland är de översatta ordagrant och låter dumma. Ibland, som i det här fallet, ramlar de in på engelska.
Var tvungen att ta itu med den egna hjärnan och ställde en fråga till den: ”Varför säga small talk, när vi har småprat och kallprat?”
”Mjaaa”, slingrade sig hjärnan, ”det känns som om small talk liksom alltså i princip, om man säger, täcker begreppet bättre”.
En sån dum jädrans hjärna, vad vet den om det egentligen och på djupet? För small talk kan vara både småprat och kallprat, så hör på det här, hjärnjäkel: ”Vi har två finfina synonymer som kanske t o m har lite olika användningsområden. Ett rent finlir!”.
Grannen och jag kallpratade. Kallpratet är det där som mest brukar handla om vädret. Småpratet är lite längre och har lite mer innehåll. Så tycker jag i alla fall.
Och har sagt ifrån på skarpen till hjärnan: Det finns alltså två kanonanvändbara svenska ord för det här sociala-kitt-pratandet. Det räcker bra med dem. Och hör sen.
