När man sitter så här och besattbloggar inser man hur det står till med konsekvensen vad gäller de små detaljerna. Här kommer lite självkritik.
I bloggen blandar jag sådant och sånt, någon och nån, staden och stan och en massa liknande.
Sen har vi dessa förgrömmade citattecken. Ska de vara före eller efter punkten om de avslutar en mening? Är satsen hel eller inte? Det är frågor som kan göra den bestämdaste vek och ödmjuk. Det enklaste med citattecken är citat inne i citaten, för då använder man enkla citattecken (skrivs med apostroftecknet på tangentbordet – inte accenttecknen, för guds skull). Om nu inte citatet slutar med ett citat inne i citatet för då blir det så här: ’”
Lägg därtill ett utrops- eller frågetecken: ’”! eller ’”? och det kan få vem som helst på fall. Om det är ens eget citat eller, bättre, eget citat inne i citatet, tja, då blir det bara till att skriva om.
Kolon, hm. Semikolon har jag inte vågat mig på sen 60-talet, de kräver sin kvinna, man eller vem det nu gäller!
Har man stor eller liten bokstav efter kolon? Personligen följer jag rättviseprincipen och låter hälften av de inledande bokstäverna vara gemena, hälften versala.
Långa eller korta streck?
Tankstreck eller pratminus eller halvfyrkantsminus (–) är ett skiljetecken. Det ska inte förväxlas med det kortare bindestrecket (avstavningstecken) eller divis (-). (Wikipedia)
Orkar inte gå in på deras dygder och användningsområden, men klarar dem själv vanligen bra. Dock blir alla streck när man skriver i bloggen korta, alltså diviser. I Word är det lätt att få till båda, men vem orkar gå mellan Sbråk och Word och joppla med sånt när ett streck blivit en millimeter kortare/längre än det ska vara?
Jahaja, det här var åter en bön om tillgift, en meaculpacanossabugning hos en som anstränger sig (utanför bloggen skriver jag förresten inte sig utan sej. Som är en fisk).
