För tio år sedan skrev språkvårdaren Catharina Grünbaum om ”överhöra” som då nyligen dykt upp i svenskan. I den nyordsalerta SAOL fanns det mycket riktigt med i 2006 års upplaga. I Grünbaums text framhålls att danska och norska länge haft ”överhöra” (om än i lite andra betydelser!) liksom även tyskan, ”überhören”. Hon konstaterar att ”ordet finns belagt redan i gotiskan (ufarhausjan) och då rör det sig om 300-talet”. Avslutningsvis skriver hon: ”Ingen kan säga annat än att överhöra som ord är god nordiska. Och framtida släkten kommer inte att ana att det är engelskan som är upphovet.” (Men vänta nu, det var ju gotiskan som var???)
Ja, där har vi pudelns kärna. Grünbaum är lysande när det gäller språkfrågor, men i det här sammanhanget tycker vi olika. Mycket svårt är att stämma in i hennes m fl språkvårdares mantra ”ordet finns belagt i svenska/nordiska tidigare”.
Klart det gör. Går vi bara tillräckligt långt bakåt är vi släkt med ett oräkneligt antal språk. Och där dräller det av ett lika oräkneligt antal ord vi kan hävda är i princip ”samma” som nu uppdykande skapelser ur andra språk. Det här är en kulig (kuslig) utveckling inom nutida språkvetenskapen.
Tycker den som sitter vid det här tangentbordet.
Man kan givetvis inte vägra allt nytt bara för att det är ”utländskt” eller - nytt. Inte heller måste gammal nordiska vara mordiska, men nog ser och hör man jättemängder av konstiga ord och uttryck som ofta lämnar en tomhet eller ett jaså efter sig: Vad sa/skrev hon/han?
Den som förstår det mesta av vad den läser och hör är att gratulera. 💐
Kanske, och i den s k förlängningen, uppstår ett språk hela världen talar, tellus-lingot. Tur att det inte finns papper då: ordlistorna skulle bli så långa som härifrån till evigheten.
