Äh, så mycket över och ut med över (ordgeggan kan tydas om man läser gårdagens inlägg…) blev det inte. Börjar man nysta i ett endaste ord så kommer det konstigt nog fram nya trådar. Överraskande nystan, m a o.
Under "över"-letande – i såväl papper som digitalt – fann jag verbet överhöra. Det markeras nu (medan jag skriver) rött av Words stavnings- och grammatikkontroll som känns vid det lika lite som jag. Å andra sidan är den kontrollen en falsk vän: man håller inte alltid med. "Överhöra" är ett exempel på det gamla vanliga: den svenskslukande engelskan. I originalspråket är nog ”overhear” betydligt mer inkört. Det finns i ett 40 år gammalt engelsk-svenskt lexikon och säkert långt dessförinnan. Däremot finns inte ”överhöra” i en tjugoårig SAOL, medan 2006 års upplaga har med ordet. Betydelsen är ”råkat (få) höra”, d v s snappa upp något som inte var avsett för ens öron. Så kan man alltså också säga.
Tjatiga förespråkare för översnodda (det hittade jag på, men här kom ingen rödmarkering) engelska varianter anser att ”de är kortare” eller bättre på andra sätt.
Vad vill man med ett språk? Effektivisera? Krympa? Ekonomisera? Varifrån kommer detta tänkande?
Man undrar ju eftersom dessa snattarglada individer ofta dånar och faller i trans av andra språks skönhet och uttrycksfullhet.
Det personliga, mina kära fiender, det unika och speciella, som ni annars talar er varma för, finns redan inom räckhåll i språket.
Och som vanligt kom jag inte särskilt långt utan måste fortsätta babbla imorgon!
