När man skriver ett ord som ”dito” (i förra inlägget, t ex) hoppar en flera decennier gammal italienskkurs upp i minnet och skriker ”Ciao! Dito betyder finger!”
Just det, ja, och då undrar man hur orden hänger ihop.
Det gör de inte. Italienska ”dito” råkar betyda finger, men det dito jag ibland använder går tillbaka på latinska dictus och betyder nåt i stil med "det (tidigare) sagda".
Så här kom vi alltså in på ordet finger. I en s k kvällstidning fanns en artikel som bl a handlade om Trumps förslag att bygga en mur mot Mexiko. Ett citat från denna text:
Redan nu har flera demokrater reagerat.
– Det skulle vara billigare att resa en 15 meter hög betongstaty av ett mittenfinger och rikta det mot Latinamerika för en mur skulle vara lika ineffektiv som statyn och båda två skulle visa den djupa misstänksamhet Trump känner för latinamerikaner.
En journalistiskt utbildad person har funnit anledning att som mellanrubrik använda just det undertecknad hoppade högt av:
"Billigare att resa en betongstaty av ett mittenfinger"
Jag googlar och ser att mittenfinger är ett ord som långsamt börjat sin resa in i det svenska språket. På engelska heter det middle finger. Långfinger, har vi kallat det, men vem vet hur länge det finns kvar.
Så småningom får kanske även långeman kalla handen. Och alla andra fina ord för fingrar, ni vet: tummetott, slickepott, långeman, gullebrand och lilla vickevire.
