onsdag 31 januari 2018

Bedagade belackares bildningsresor

Med hänvisning till tidigare fingerinlägg: man får ändå vara glad att de här nya människorna som pratar översatt engelska åtminstone säger mittenfinger. Det hade ju legat ljudmässigt nära till hands att säga medelfinger och det hade låtit ännu konstigare.

Tillbaka till en sbråktext före fingerditona. Hjälp, förresten! SAOL säger att det inte går att böja ”dito”. Och jag som VILL skriva ”fingerditona” eftersom de var två. Vad gör jag nu?

Tja, jag fortsätter oförväget. Det ordet – oförvägen – finns ännu kvar i ordlistan förresten. Och så gör även veklagan som användes tre inlägg bakåt (eller fyra eller fem beroende på hur man räknar). Liksom echaufferad.
I tonåren försökte vi oss på det där folk kan få för sig: de ska läsa hela bibeln, Maos lilla röda eller Marcel Prousts ”På spaning efter den tid som flytt” på originalspråk (Själv kommer jag bara till titeln: ”À la recherche du temps perdu”.)

Vi ungdomar läste SAOL (1950 års upplaga torde det ha varit) från första sidan på spaning efter ord vi inte kunde. Sen skulle vi använda dem i vårt dagliga liv. En tidig kulturgärning, alltså, daterad 1966-67.

Vi kom en bit in i bokstaven B och gav varandra tillmälen som var så vackra att vi knappt blev förnärmade: ”Ska du säga, din bedagade belackare!”

De är också kvar i senaste SAOL: bedagad och belackare.
Och nu på 2010-talet passar denna beskrivning av oss ännu bättre.