Man minns tider med mindre babbel, både eget och andras samt känner sig föranledd att citera Heidenstam (vilket sker ytterst sällan):
Jag längtar marken, jag längtar stenarna där barn jag lekt
En historia nån berättat förtäljer att Strindberg, under den fejd som fick bära hans namn, skyllde Heidenstam för att vara pekoralist. Strindberg ska ha i en kommentar till just dessa längtansrader ha sagt: ”Vem fan längtar inte stenarna?”
Åter till vår tids byråkratsnacksaliga samtal. Och apropå tidigare blogginläggs koppling till telefoniska kopplingar: Återkoppling, återkoppling, återkoppling. Det lustiga med just återkopplingen var att den började som ”feedback”. Möjligen vanns en kamp mot engelska uttryck på ett tidigt stadium – när sådant ännu var möjligt – eftersom ett mer svenskklingande ord numera används: återkoppling.
Men lite för ofta, inte sant?
Vi har ju ett par ord till: Gensvar, reaktion, svar, respons, kommentar. Just återkoppling ger en maskinmässig air åt sådant som brukar handla om mänskliga reaktioner/beteenden. Det känns fel. Och det gäller inte bara det stackars ordet (som inte är här och kan försvara sig), utan även annan gallimatias.
Ett exempel till: ”Jag kan inte ta in det här”, säger folk alltför ofta. ”Ta in”? Nähä, försök ”fatta” då, för det är vad det betyder. Eller ”förstå”, eller ”begripa, haja, uppfatta, inse, få klart för sig”.
Tredje exemplet, ur radion: ”Nånstans måste vi dra den här linjen”.
Verdammt noch mal, skulle tysken kunna utbrista uppgivet, kommen så här långt.
Nånstans måste vi dra den här linjen betyder ”vi måste få ett slut på det här” eller "vi måste dra en gräns nånstans”.
Även detta blogginlägg måste få ett slut.
THE END
