Vi korrigerade texter och försökte få dem så rätt det bara gick (se inlägget från igår). Nu abdikeras det till höger och vänster med resonemanget: Tjaa, säger folk så här så gör de. Man kan inte påstå att nåt är fel!
På Lingvistbloggen från Stockholms universitet läser jag följande (skrivet 2011 av en professor i språkvetenskap):
Ibland inser man att man är hopplöst efter i språkutvecklingen. Men en fördel med att vara språkvetare i mogen ålder är att faktiskt bli varse att språket har förändrats. Här är ett nyligt exempel. I mitt språkbruk är verbet kugga transitivt och synonymt med underkänna. Alltså säger man Professorn kuggade alla studenterna eller med en passivkonstruktion Alla studenterna blev kuggade på tentan. Men på senare tid har kugga dykt upp i flera konstruktioner som känns helt främmande för mig. Till att börja med används verbet intransitivt, och subjektet syftar då på den som underkänns: Jag kuggade eller Jag kuggade på tentan. En annan konstruktion som inte är så ovanlig är liksom den ursprungliga transitiv, men man har flyttat om rollerna, så att man exempelvis säger Jag kuggade tentan. Slutligen kan man hitta en variant med reflexivt pronomen: Hon kuggade sig på uppkörningen.
Det är en kunnig person som skriver. Han hör till den grupp som fram till för tjugo år sen hade varit ett rättesnöre (!) för ett korrektur.
Nu beskriver han sig som ”hopplöst efter i språkutvecklingen”.
Jag famlar efter bibeln, 1917 års översättning, inte den från 2000 som antagligen såg sig som lite efter och följaktligen moderniserade sig.
Här är Matteus 5:37
”Sådant skall edert tal vara, att ja är ja, och nej är nej. Vad därutöver är, det är av ondo”
