Man kan även tjuvlyssna

Dagligen hör man mycket snack, även sånt som inte angår en. Mobilpratarna på gator, torg och bussar struntar i att man hör. Det går inte att knäppa av dem, men låt oss säga lite välvilligt att man ”råkar höra” vad de säger. På engelska heter det ”overhear”, något som nu många (inte undertecknad) adopterat och kallar ”överhöra” på svenska. (Detta var repetition från gårdagsepisteln.)

När man verkligen anstränger sig för att lyssna på andra heter det ”tjuvlyssna”.

Engelska ordet för denna oförskämdhet är ”eavesdrop” och lär etymologiskt komma från ett gammalt uttryck med betydelsen ”lyssna under takfoten” (Wikipedia). Det går antagligen tillbaka på fornnordiska ”upsardropi”. Med dagens förtjusning inför språkhistoria – på så vis blir nästan allt användbart! – kan man förvänta sig att ”tjuvlyssna” snart kommer att ha ”eavesdroppa” (reservation för stavningen) som synonym.

Tillbaka till ”överhöra” som inte låter klokt. Däremot finns sedan länge ordet ”överhörning” beskrivet i SAOL (1950). Det har varit en teknisk term som beskriver en felaktig telefoniuppkoppling. Denna gjorde att man kunde höra ett annat samtal på samma linje.

En telefonins dubbelexponering, om man så vill. 🕿☏🕿☏🕿☏🕿☏🕿☏🕿☏🕿☏🕿☏🕿☏🕿

Och det tar inte slut där, tyvärr. När ord kommer och knackar på sbråkmakarens uppmärksamhet, äh, pockar, heter det, måste de bli färdigtröskade. Tröska, ja, det kommer i sin tur från urnordiska threskwan och är släkt med litauiska treszkù och italienska trescare. Ifall nån undrar.