Andra länder använder gärna förolämpningar mot kvinnor (mamma ligger extra risigt till). Det finns över huvud taget mycket elakt att säga om kvinnovärlden. En man som är som en kärring ligger som bekant sämre till än den flicka som sköter saker som en hel karl. Etc, etc. Det där getingboet vill jag inte sticka in huvet i.
Svenska svordomar har av hävd haft med helvetet och djävulen att göra. Det känns som ett hederligare ställe att hojta om, helvetet! Men det var (är) inte heller rumsrent och folkmedvetandet finner på en massa varianter att använda i små barns närvaro. Orden brukar då börja på en stavelse som för tanken till själva platsen: helsefyr, dra ända in i Hälsingland eller åt Häcklefjäll (som i ärlighetens namn även existerar på en annan plats än helvetet, på Island, och heter Heklufjall) Och så finns dra åt fanders!
Fan själv (dock inte hans mormor) har gett upphov till en mängd mildare eder som på nämnt vis har en stavelse ihop med fan: fanken, fasingen, fasiken, farao, fåglarna. Andra är ljudlika djävulen och blir till jäklar, jäsicken, jädrans, jäklar anamma och järnspikar.
Min far var inte direkt fin i kanten men ville ändå skydda oss barn för de värsta kraftuttrycken. I efterhand har jag funderat hur något som ”förbjudna” bokstavskombinationer, d v s ord, kan uppröra så ända in i bänken. Även om pappa med tordönsstämma vrålade JÄRNVÄGARS gick inte att missa att han var jävligt förbannad.
🚂🚂🚂🚂🚂🚂🚂🚂🚂🚂🚂🚂🚂🚂🚂🚂🚂🚂🚂
