Det kan se ut ibland som om jag larvar mig med ålderdomliga ord i texterna. Inget att säga något om, jag tycker detsamma om andra.
Men då går tankarna så här: Om man själv känner att man verkligen VILL använda ett visst ord och har fog för det (och inte bara skriver det av ofog) – ja, då ska man väl göra det.
Påminner mig varje dag: De där andra tomtarna och knäppgökarna (som inte är jag) låter korkade, effektsökande – echaufferade! – när de använder ett visst språk. Men tänk om alla dessa har en stark känsla av att vilja säga och skriva saker kraftfullt och rätt – ja, då måste man låta dem vara ifred (utom en del journalister i moderna gammelmedier, förstås).
Se där ett par klyftiga visdomsord från Mahatma Gandhis antända anda.
Nejdå, nu var det jag som felade och inte Google translate. Jag trodde faktiskt att det engelska uttrycket var kindled spirit, skrev in det i översättartjänsten (eftersom jag först tänker på engelska innan jag skriver) och då dök den ”antända andan” upp.
Det låter ändå inte helfel, så jag babblar vidare i saken som egentligen stavades, visade det sig, kindred spirit – själsfrände.
Så där roligt kan jag ha på sbråkjobbet!
Och allt kom sig av att jag använde ordet ”veklagan” i ett mejl. Nu tycker den som får mejlet att jag inte är klok, tänkte jag. Vem 👿 säger/skriver veklagan i dag? tänkte jag vidare att personen tänkte.
Men, mina vänner, är det i någon tid som "veklagan" passar så är det i vår. Nja, inte den vår som kommer före sommar, jag menar dito tid.
Och imorgon ska det förstås handla om fingrar.
