De omåttligt beundrades position skulle snart vara överspelad

Fortsättning från gårdagen: intresset för vem som skulle få Nobelpriset växte och det var mer och mer business kring fenomenet för varje år. Allt fler ville försäkra sig om att kunna lägga vantarna på något som skrivits av varje års utvalda författare. Det här var lite komiskt att se. Innan dess hade inte detta pris rönt ett så ohämmat intresse.

 
T o m om det var en ”jättesvår” poet tävlade folk om att ”ha läst henne/honom”. Fenomenet var inte helt olikt den mani som tidigare funnits kring popgruppers exklusiva turnéer i vårt land och liknande beteenden. Det verkade ha mer att göra med nån slags status än stort intresse för en särskild författare.

 
Sen inträffade akademikraschen. Det blev till att avvisa alla och allt som haft med denna tidigare uppburna (märk väl: de senare åren av folket uppburna!) institution att göra och vända åter till föraktet. Man kan till nöds förstå en del av sådan hållning, men det blev ett fasligt vändande av kappor.

                                         Bild: Gerhard G, Pixabay               

I dagarna har vi ett nytt fall som plågar de rättänkande. Förtecknen är lite annorlunda, men ändå: vi hamnar i den eviga frågan om verket – konsten – och konstnären. För Svenska Akademiens del blev det än lurigare: det handlade inte om ledamöternas egna  konstverk utan rätten att ens få dela ut priset.

Nej, undertecknad har ingen tydlig åsikt, men det är kul och hemskt att blicka bakåt.