En sorts osammanhängande drapa om högt och lågt

Rubriken i förförrgår löd: ”Dagens bildspråk är en särskild sorts bildspråk, ett onödigt ett” vilket får en att tänka på vilket genus man använder vid uttrycken ”en/ett sorts” nånting eller ”en/ett slags” nånting. Det enda som dyker upp i den allt magrare minnesbanken är att jag då och då korrigeras av någon bättre vetande som påstår att jag använt fel genus vid dessa uttryck.

 
Alltså: jag skulle kunna säga ”ett slags paj” och ”en sorts” paj, liksom ”en slags” paj, men däremot inte ”ett sorts” paj.

 
I en text hörande till programmet Språket i P tas frågan från en lyssnare upp: Borde det inte heta "en slags kniv" och inte "ett slags kniv"? I svaret sägs att ”det enda rätta förr var att säga ’ett slags kniv’ - det heter ju ’ett slag’. Numera är båda uttrycken ok, enligt ett resonemang som Språkrådet sammanfattar så här:

Fråga
Kan man säga en slags sedvänja och ett sorts klädesplagg? Det heter ju ett slag och en sort. Borde det inte heta ett slags sedvänja och en sorts klädesplagg?

Svar
Det har blivit allt vanligare att det efterföljande ordet styr valet mellan en eller ett framför sorts och slags. Om man låter det styra skriver man alltså en slags sedvänja och ett sorts klädesplagg. Det är helt acceptabelt. Men naturligtvis går det lika bra att säga ett slags sedvänja och en sorts klädesplagg.

Nu har jag upprepat alla varianter som går att välja på och plötsligt låter rubbet rätt och fel på samma gång. Åter är man kommen till den slutsats som ibland lyser i eldskrift framför ögonen: Det här kommer du aldrig att kunna vara konsekvent med!

Men man är inte ensam om att stå och tveka, litteraturen har kända velputtar som Stiernhielms Herkules och Dante som i sin gudomliga komedi inledningsvis befinner sig i en ”nermörk” skog, ”där ej mer väg och stig jag kunde ana”.

 
Så hamnar man via Dante i något lättare: glosan ”nermörk” som får bli morgondagens melodi.