söndag 14 mars 2021

I denna blogg inte bara öses och klistras det. Utan svärs också

Kulturnytt: Gårdagens inlägg slutade med en kulturell referens. Eller markör. Vad den korrekta termen än är så har en av rollfigurerna i August Strindbergs ”Ett drömspel” liksom undertecknad gått bananas. ”Jag klistrar, jag klistrar”, upprepar hon i en scen som beskrivits föreställa något kvävande. Det finns en massa dårar inom litteraturen och andra konstarter, varför inte sälla sig till dem? Jag öser på!

En av alla frågor man kan ställa sig är varför skapligt uppburna medier (eller myndigheter/institutioner) inte bemödar sig om ett tydligare språk. Vill gärna poängtera att det inte behöver vara stilistiskt högtstående, men hör på det här: "Hur förlängningen kommer att se ut och hur avvecklingen kommer fungera i praktiken kommer man återkomma till."

Om en sån mening säger jag ”oerhört slappt språk”. Det gör jag också om nästa, (där jag även kommer lägga till en kommentar om uteblivet ”att”).

Spridning i Sälen kommer spridas i hela landet

Kanske finns det någon epidemiolog som fattar det här, men ursäkta: Är det inte det här pandemins kärna? Att viruset sprids genom dem som sprider det?  Även om man accepterar innehållet är formuleringen kass. (Och f ö saknar jag infinitivmärket på vissa ställen)

Dagens sista exempel visar ett lika slappt eller, snarare, okoncist språk. Eller på renare svenska ”vaffan, kan man skriva så här”?

Städerna slåss om att få nästa väg till Danmark


Om någon kan förklara ”nästa väg till Danmark” vore det bra. Här finns den vanliga känslan av engelsk påverkan, även om det är svårt att lista ut exakt hur. Sammanfattningen av dagens inlägg är SVÄRORD!