Det finns språkfrågor av annan dignitet än dem bloggen vanligen handlar om: de riktigt stora och svåra. Det gäller gigantiska orättvisor, ofta med politiskt-kulturella grunder, där en överhet bestämmer att grupper inom ett visst område inte får använda det egna språket när majoritetens är ett annat.
Många är också de individer som gör sina barn en björntjänst genom att inte längre prata sitt modersmål när familjen flyttat till ett annat land. Kapaciteten hos barn för att lära sig fler språk än ett är större än vad många vuxna verkar kunna fatta.
Det går inte att föreställa sig alla de förtryck som kan utövas kring språk. En återkommande och påträngande variant (dock av det lite mindre allvarliga slaget) är den lusta många hyser att korrigera och förbättra andras ordval som upplevs stötande. Sånt larv kommer i vågor och de gånger man själv känner sig föranledd att sluta använda ett ”misshagligt” ord är lätt räknade.
Man bör förstås rannsaka sig själv när omgivningen börjar hojta om att begrepp man använder är kränkande eller vad de nu skylls för. Själv brukar jag långt från alltid vara med på noterna. Just i vår tid pågår räfst och rättarting och det gäller att passa sig om man har vissa åldersgrupper, bättre vetande sådana, omkring sig.
Mitt senast egetupplevda, lite skrattretande, exempel var en förälder som fick veta av barnets förskola (säg för guds skull aldrig ”dagis”!) att den i sin policy hade ”här säger vi inte snögubbe”. Det var nån klantskalle som begick fadäsen att yttra ett sådant olämpligt ord!! Snögubbe skulle kallas ”snöfigur” eller ”snöperson”.
Normalt är jag språkligt sträng men konfronterad med snöpersoner känner jag mig språkligt lättsinnig. Eller som en äldre kvinna (radion, en privatperson) fick till det när hon berättade om sin och makens tillvaro under pandemin: ”Min man är lite handikappad, men jag”, sa damen, ”jag är riktigt lättfotad”.
