Dessförinnan var mina egna åsikter om olika kulturyttringar rätt stabila, jag var inte överdrivet intresserad eller ointresserad. Tidsandan då är i vilket fall som helst knepig att ringa in. Men nog var det så att rätt många hyste viss fientlighet inför begreppet ”kultur” .
Oviljan hade nog funnits länge, men blev tydligt märkbar när Nobelpristagaren i litteratur tillkännagavs. Vissa följde händelsen spänt, men av dem hördes inte mycket. Belackarna blev fler och fler: ”Jahaja, priset går väl som vanligt till nån poet man aldrig hört talas om och som kommer från nån gudsförgäten håla man inte heller hört talas om?”
Kommentarerna snuddade vid hätskhet och Gert Fylking som skrek sitt ”Äntligen!” varje år, hyllades för sin insats. Akademifolket sågs som ena snobbar oavsett hur de agerade.
Men så började en hovsammare, nästan fjäskande, hållning smyga sig in. Man är frestad att kalla den Horace-effekten. Ledamoten med det namnet spelade dragspel i ett tv-program och där trycktes det på folklighetsknappen. Folk använde bara hans förnamn (som i och för sig knappast behöver ett efternamn, ovanligt som det är). Snart blev denne man halvt ihjälkramad.
Kulturen hade erövrat större delen av medelklassen. Men skulle det fortsätta?
