Först måste tillstås att tusentals, kanske miljoner, människor har arbetat/arbetar för att ge kvinnor bättre villkor på diverse områden. I sökande efter olika slags feminism hamnade jag på sajten ”Maktsalongen”, som räknade till (minst) åtta. Bland särartsfeminism, liberal feminism m fl, fanns även den som passar sbråkmakaren bäst: ”radikalfeminism”. Fast fan vet.
En företeelse som under lång tid varit förbryllande är mängden kvinnliga artister, framför allt sångerskor, som hävdar en stark feministisk övertygelse. Verbalt brukar de inte komma så mycket längre än till klatschiga slagord som ”girlpower” eller (den jag just ramlade över) ”I’m not here to please” (”jag är inte här för att behaga”). De har rejält ”påbättrade” utseenden (operationer, smink) och kvider fram låtar om sin feministiska styrka samtidigt som de ålar minimalt klädda runt på scenen. Rörelsernas formspråk är förbluffande likt dem från strippklubbar och porrfilmer.
Hur dessa apparitioner hänger ihop med ”starka feministiska budskap” är något som kommer att förbli höljt i dunkel för undertecknad om inte någon med annan insikt lyfter på förlåten.
