söndag 20 mars 2022

Det var inte Fantomen jag skrämde häromdagen, det var Tarzan

Informanten M hör av sig och gapskrattar: ”Det är inte Fantomen som slänger sig i lianer”! En kort sekund tänker jag säga att det vet jag väl, jag bara larvar mej såklart! 

Fast det är ju inte sant. För min inre syn såg jag just Fantomen (inlägg 15 mars) kasta sig i lianer. Jag påminde mig om att han heter Mr Walker i annan gestalt, att hans tjej heter Diana, hans hund Devil. Den som slänger sig i lianer heter Tarzan. Hans tjej heter Jane. Detta är allt jag vet om de famösa gossarna.

Tarzan var ett av de första tv-programmen man såg som barn på min gata. Min far var motvalls och väntade länge med att skaffa tv. Vid 18-tiden var vi ett gäng lidande, tv-lösa barn som ringde på dörren mittemot vår och frågade om Roger och Kenneth fick komma ut och leka. Antagligen listade grabbarnas föräldrar ganska snart ut vad det handlade om och de stackarna fick ha en ungklunga hos sig när dumburken började sitt förtrollande segertåg.

Från späd till numera hög ålder har jag förvånats över att män utgår från att man är intresserad av dessa seriehjältar. Själv fascinerades jag inte alls av dem, de befann sig i miljöer och situationer som var mig väsensfrämmande. Det känns inte som en brist. Men är intressant. Kvinnor fattar att män inte ägnat tid åt Kulla-Gulla och Anne på Grönkulla. Nu är de förstås inte seriefigurer, men låt oss ta Modesty Blaise, då! Om henne vet jag ännu mindre.

Tittar man på bilder av denna ”gangsterdrottning” framgår det på direkten att hon är skapad av män och följaktligen har ett utseende, en klädsel (om ens) och framtoning som inte lockar kvinnliga läsare. I alla fall inte i min barn- och ungdom.

Bortsett från allt detta insåg jag förstås så småningom att det är Tarzan som klänger i lianerna. Även solen har sina fläckar (då menar jag mig själv). Jag googlar Tarzan och ser f ö att han är född samma år som farsan.