onsdag 2 mars 2022

Pressa folk i tragiska omständigheter på känslodetaljer känns fel

Det är inte bra att vara svartvit i ens tänkande. Efter att häromdagen ha klagat på yrkesgruppen journalister (nej, inte alla, inte Sven, Kristina, Göran, Mona…) skrev jag (för balansens skull) om den till stor del ypperliga informationen om det pågående kriget.

Men nu måste det bli lite klag igen (för balansens skull). Nej, ”klag” finns inte som substantiv, men medge att ordet har sina fördelar. Det kommer inte att bli det vanliga språkgnölet, eller, jo, men nu ska här gås in på innehållet i det talade.

Utgångspunkten är visserligen krigsrapporteringen, men kritiken ska gälla mången journalistisk redogörelse för människor med problem, i nöd, i tragiska omständigheter o s v.

Påfallande ofta försöker reportrar pressa sina intervjuoffer på mer känslor, mer tragik, gärna detaljerad sådan. Det är fruktansvärt. Frågorna är i stil med: ”Hur känner du dig nu när du får lämna ditt hem?” Personerna svarar, och vem som helst med huvudet i behåll kan föreställa sig vad man själv skulle svara. Reportern kan då omformulera samma fråga fler gånger, lite mer uppfordrande för var gång: ”Jamen hur känns det INNE i dig?”

Den intervjustilen har börjat bli för vanlig. Jag önskar att någon av dessa citronpressar skulle fråga mig hur något allvarligt känns PÅ RIKTIGT. Men i ett hemskt läge är man desarmerad och blir ett dubbelt offer.
 
På listan över sådant som försvinner p g a all slags miljöförstöring kan man sätta upp ANSTÄNDIGHET och RESPEKT samt säkert många fler begrepp. Varför inte det ihjälkramade ordet EMPATI som också måste upp till bevis i tider som dessa.