Mitt i den språkliga röran med svulstigt och överdekorerat babbel (en docent i svenska lärde mig nyligen att fenomenet heter ”skrytfenigt”) finns motsatta tendenser där ett talspråk slår igenom och får det sagda att låta bonnigt. Det sista ordet i föregående mening lät fördomsfullt, men det bra. Dock finns här ingen avsikt att chikanera bönder.
Vilka ord tänker jag på då? Jo, bl a den nutida ökningen av formerna vårat/våran i stället för vårt/vår, erat/eran i stället för ert/er. De första varianterna har alltid hört till talspråket, men nu ser man dem i mejl/brev från banker, försäkringsbolag, elleverantörer m m. Och även i tidningstext där de garanterat ändrades av korrekturläsare på den tid såna ännu fanns.
Till talspråksbonnigheten (förlåt igen, alla bönder) går nog att räkna in den feministiska markeringen att säga ”en” i stället för ”man”. Åtgärden grundas troligen på en grammatisk missuppfattning. Hur som helst är ”en” objektsform av ”man” men har även använts i subjektsform i diverse dialekter. Förmodligen har de som tror sig använda ett könsobestämt pronomen aldrig hört dialektvarianten, men äldre personer ler åt meningar som ”en måste göra sitt bästa”. De låter som hämtade ur buskisteater från första halvan av 1900-talet.
