 |
| Denna prickfisk (från Wikipedia) har många fenor att skryta med |
Häromsistens skrev jag av mig lite irritation angående en språkdiskussion i P1. Men inget ont som inte, o s v – i just det programmet lärde jag mig ett nytt ord: skrytfenor. Eller mja, personen som använde det hade gjort ett adjektiv av det och kallade något ”skrytfenigt”.
Och här är det dags för lite självrannsakan. Visst händer det en lite till mans att man påstår att folk gör ditt och datt för att de anser det vara ”finare” Men egentligen är det ett j-a beteende: det går ju faktiskt inte att känna till andras avsikter med nånting.
I alla fall verkar det ligga nära till hands för dem som arbetar med språkfrågor att bedöma vad människor i allmänhet mallar sig och gör sig märkvärdiga med (föll jag i egengrävd grop nu?).
”Skrytfena” är ett sedan länge omtalat ord – och jag, som knallat runt i språkträsk i ett halvsekel, hade aldrig hört det. På Mediespråk.fi – språkråd för de finlandssvenska medierna – ligger en finfin förklaring till ordet:
Efterled som -process, -åtgärd, -insats och -verksamhet ska tända varningslampor; behövs de verkligen just i den här satsen? Ibland kanske de är nödvändiga, men inte alltid.
Förled som för-, av- och till- kan också vara förrädiska.
En bra grundregel: av två möjliga uttryck, välj det kortare.
Men lustigt nog kan hitta de bästa redogörelserna på ställen som inte är självklara att söka efter i första hand. Ett tretton år gammalt inlägg (på ComputerSweden) av Anders Lotsson visar en klargörande och balanserad redogörelse för skrytfenor och deras eventuella användning. Rubriken lyder "Kärleken till långa ord".
