Det finns många som inte ser på språk på samma romantiska vis som undertecknad. Med det adjektivet beskrev en annan språkbloggare en sådan som mig (jag, beroende på vilken falang man tillhör). Att vilja hejda – eller åtminstone minska farten på – den oerhört snabba förändring som svenska (och andra språk) utsätts för just nu beskrivs av många även med ord som nostalgiskt och konservativt.
Enligt min åsikt är det just dessa mina antagonister som är romantiska – kanske naiva! Den tilltro de sätter till individens kompetens och möjligheter är oerhörd! Vi ska alltså kunna förstå varandra och enas om vad vi säger även om våra ord kan innebära mer eller mindre motsatsen för andra? Det krävs varelser byggda av ettor och nollor för sånt. Om de nu kan framställas.
”När man sanktionerar Ryssland på det här viset…”, sa en förståsigpåare. Denne var politiker eller journalist: som bekant noteras inga namn i denna blogg. Och här undviks nästan alltid sånt som ”vanligt” folk sagt. Jag hinner oftast bara skriva ner det sagda och är f ö mest intresserad av tendenser och vad som pågår inom språket. Med egna tillkortakommanden kan man inte tillåta sig att vara någon Caligula (Stig Järrel).
Ändå tror jag inte att det går att säga ”när man sanktionerar Ryssland…”. Verbet ”sanktionera” betyder ”godkänna” eller ”stadfästa”, enligt Svenska Akademiens tre ordböcker, SAOL, SO och SAOB. Vad gäller substantivet ”sanktion”, och som det används f a i dessa dagar – sanktioner (genomförs/sätts in/tillgrips) mot Ryssland – betyder det ”straffåtgärd”.
Naturligtvis kan någon som vanligt säga att sammanhanget avgör om man förstår. Men den typen av överslätande föser ut oss på rätt så tunn is.
