fredag 11 mars 2022

Här ska raspas, här ska drizzlas, här ska ripplas, tral-la-la-la

Recepten i matbutikernas annonsblad läser jag gärna. I övrigt varken ser (tv) eller lyssnar (radio) jag på matprogram. Lika förtjust som man kan bli i maträtterna kan språket i recepten reta gallfeber på en.

Det franska köket verkar inte längre ge ifrån sig matglosor även om de gamla lever kvar: flambera, pochera, sautera. Och många, många flera. Men nu är det mesta (hör och häpna) hämtat från engelska. I ett och samma lilla annonsblad uppmanas man att ”toppa” med något och ”drizzla” annat. Ytterligare en ingrediens ska man "rippla" samt, en fjärde, "raspa".

Kör i vind för ”raspa”, det känner man igen. Däremot finns inte ”drizzla” (ens stavat med ss)
i någon av de tre stora ordböckerna. Ej heller ”rippla", men hör här: I SAOL finns adjektivet ”ripplad” med förklaringen strimmad, strimformigt upp­blandad; ​ripplad glass glass med strimmor av sylt el. choklad. Detta innebär, och tro nu på mig för en gångs skull, att verbet ”rippla” ligger runt hörnet och klapprar. I nästa SAOL finns det säkert med.

Alla de här orden är mer eller mindre onomatopoetiska, d v s ljudhärmande. En något äldre engelsk-svensk ordbok ger för ”drizzle” de svenska ”dugga, småregna”. Det som skulle ”drizzlas” i receptet var en krämig balsamvinäger och förmodligen är ”stänker” vad en svensk gör. Eller man kanske kan spreja (spraya) den? I så fall har det från engelska tidigt inlånade ”spray” ersatts av det mer nyligt inlånade ”drizzle”.

Ett liknande ord är det som numera används för risigt hår: frissigt. I original stavades det ”frizzy” så det är väl lika bra att försvenska stavningen på matordet på samma sätt för konsekvensens skull. Och så kan folk stå där och drissla allt möjligt över sin mat.