En språkdåres försvarstal skrämmer Den vandrande vålnaden

Ja, det där med språk och generationer som nämndes i går är svårt att komma runt. Det enda man själv, som äldre, kan förtälja, är att väldigt många ord samt meningskonstruktioner man lärde sig som barn äro borta. ”Förtälja”, t ex, använder väl inte ens de gamla. Ej heller ”ej” eller en pluralform av verb som i ”äro”.

 

Bild: Wikipedia

Och den som försöker vara lite ball och skriver "ball" samt ”pantad i pallet”, som jag i går, hamnar naturligtvis också fel. Det är gammal slang. Och slangen går lika fort som allt annat och man kan redan notera hur de som bara är halvgamla, och kallar barn och unga för ”kidsen”, också är på väg att falla offer för generationsmarkörsvarningarna.

Det är anledningen till att jag håller fast vid min gamla ungdomsslang: pjuck (skor) plånka (plånbok), knäppgök (det behöver väl ingen översättning?), pröjsa (betala) strila barret (tvätta håret). Men. Men, men, men. Och det är ett gigantiskt MEN: utanför denna blogg och om jag vänder mig till en stor skara av unga och gamla, högt utbildade eller inte, skulle jag välja det språk som för 20-30-40 år sedan ansågs korrekt, vårdat och neutralt. Det ni, "språkvårdare"!

Det är när man ser fullt gångbara, icke-omoderna ord och uttryck, bytas ut mot sånt med anglosaxisk härkomst och/eller används som "skrytfenor" (dekorationselement) av politiker, byråkrater, ungdomar, journalister m fl som är angelägna om att profilera sig med utanverk –  det är då som sbråkmakaren mullrar så Fantomen flyr i lianerna. Och dyker ner i floden.