Associationerna flödar hos gamla pangschisar. Man är som en kvaddad hårddisk: en del material finns kvar, lite går att återställa, mycket är borta och somt fladdrar fritt.
I går skrev jag att ”solen har sina fläckar”, ett av alla finemangpåståenden från förr i världen. Det består av en ovillig ursäkt för att man haft fel och ger samtidigt upprättelse på ett lite megalomant sätt. Lite, förresten, jämföra sig med solen – då är det inget fel på självförtroendet.
Farsan – han som (skrev jag likaså igår) är jämnårig med Tarzan – sa nåt i samma genre när man kommenterade hans tilltagande skallighet: ”Det växer inte mossa på ädelstenar”.
Ja, gott folk (och andra, här knusslar vi inte och gör skillnad på folk och folk), det fanns tidigare ett hav av talande uttryckssätt att ösa ur, men det torkar nu ut av mental klimatpåverkan.
Vi satt några åldringar häromdagen och diskuterade gamla uttryck av detta slag (en vacker dag har man hamnat i sådana beteenden). En del fraser finns ännu kvar i folkmedvetandet, men många har ramlat ner i tidens kökkenmödding.
Informanten L kom ihåg något hans mor brukat säga och vi andra inte hört. I den tappningen, alltså. Annars dräller det av moraliska påpekanden som ”skomakare, bliv vid din läst” och allmänna kortisar om att man ska vara ”nöjd med sin lott” och dylikt. Om en person mycket hett åstundade (önskade sig) något sa L:s mor: ”det du inte kan få ska du inte efterstå”!
Ha, förresten! Där var ett tips till alla moderna människor som säger ”efterfråga” i stället för ”fråga efter” eller ”be om”. Efterstå – ytterligare ett ord som låter flyta-ovanpå-byråkratiskt i avsikt att ge den talande en tyngd som oftast saknas.
