Denna rädsla omfattar många och därför kommer här ett brasklappsutbrott: Om jag kritiserar ”språkmänniskor” betyder det inte att jag haaaatar dem, ofta känner vi inte varann. Får väl lägga till en sägning (modern svenska, betyder ”något som sägs) från forntiden: ”Man får väl tycka vad man vill, va? Är inte detta ett fritt land, kanske?”
Över till Lena Lind Palicki, chef för Språkrådet, och hennes språkspalt i SvD 7/10. Rubriken lyder: ”Språkfascism är inte lösningen”. Det låter bestickande, tänker en annan slags språkmänniska, undertecknad. Men om denna värld är trång i anden så är den fullbelagd när det gäller folks tankar i skriven och talad form.
Genast visar det sig att texten under denna lockande rubrik är ett svar på/hänvisar till en annan språkperson, Aron Lund, som gör mer än ”håller på med språk” (mina citattecken). Hans inlägg ligger i DN (30/9), som presenterar honom som ”fristående kolumnist på DN:s ledarsida, Mellanösternanalytiker knuten till bland annat Utrikespolitiska institutet och arbetar till vardags på Totalförsvarets forskningsinstitut”.
Rubriken till hans text lockar likaså till noggrann läsning: ”Fascism är det enda rätta svaret på den svenska språkkrisen”.
Häng på, nu åker vi, som svensken tjoar med lite hjälp från ett annat språk. (Inte nu, i morgon.)
