I sanningens namn håller Lena Lind-Palicki delvis med, och om AL:s skarpa text skriver hon:
Undertexten är den vanliga. Det var bättre förr, det fanns en storhetstid för svenskan – den som nästan alltid sammanfaller med när man upplevde sin egen guldålder – men nu går det utför och språket håller på att förstöras. Narrativet om språkets förfall är konstant över tid, liksom språkvetares förkunnande om att alla levande språk med nödvändighet förändras.
För mig är hennes tolkning kul: Personligen har jag inte haft någon guldålder, men tyckte att språket hade det, från min skoltid (även innan dess, förstås) och fram till av 80-talets början. Vad gäller AL (född 1980) borde han inte ha så mycket emot det nya språk som nu plågar undertecknad, trettio år äldre.
Vid sidan om: L L-P:s användande av modeordet ”narrativ” är ett av de småfåniga språkliga tilltag som Sbråk brukar skriva om. På senare tid har det bytt ordklass från adjektiv till substantiv och låter ännu för en del av oss som aningens överspänt.
Men hon instämmer i språkvetarnas ständiga "förkunnande om att alla levande språk med nödvändighet förändras". Fast egentligen motsätter sig varken jag, eller AL (antagligen) de språkliga förändringar som tidigare skett "naturligt", d v s långsammare. Nu kommer, som de flesta märker, en störtflod med engelska begrepp, ord, översatta hela fraser och allt det kan vara – något som ofta hamnar på kant med den svenska vi ”språkfascister” hävdar skulle vara ett bättre gemensamt språk för svenskar.
Som det nu är skils generationer åt av att gruppen med s k tolkningsföreträde gladeligt dekorerar sitt modersmål med sånt som även anses vara floskler på engelska. Det måste bli lite mer i morgon av en som varit med om svenskans storhetstid och gärna whinar lite till!
