 |
| Bild Jason Dent, Unsplash |
”Whina”, ett av gårdagsinläggets sista ord: vad menas? Jo, några yngreäldre (ca 40 år) i min närhet använder det som jag i går. Fler exempel: Vad whinar de om? Han ska alltid whina om småsaker. En vanlig översättning av ordet ”whine” är ”gnälla”. På engelska uttalas det [oajn],
m a o som början av uttalet i ”white”. OK. Nu säger en del svenskar [oajna] och några skriver ”whina”. Engelska ordet för webbplats, "site", har åkt in i SAOL och SO som ”sajt”, så kanske ”whina” bör skrivas ”oajna”.
I ett radioprogram om Nobelpriset i litteratur sa en person: ”Det blir en bass kring litteraturen”. Det lät så: ”bass”. Man kunde räkna ut att det var ”buzz” som avsågs och då hitta fler på nätet: ”Vi hade en buzz runt bandet”. Engelska ordet betyder ”surr, rykte, prat” m m.
En del glosor (och även fraser samt hela meningar) utsägs i sin helhet på engelska, vissa till hälften av varje språk, ibland försvenskat (med t ex verbböjningen som ”whina” fast i övrigt med engelsk stavning) eller helt översatta men känns ovana och konstiga. En fras som ”jag kunde inte bry mig mindre” (”I could not care less”) har satt sig fast i svenskan och vinner över de gamla ”jag bryr mig inte /om det/” eller ”det struntar jag i”.
Den som skärskådar språket och glor på det under lupp, ser de ord vi slänger ur oss, eller slängs på oss, som en blandad konfetti. Det finns inga standardisera/n/de normer nånstans, inte i skola, medier – ingenstans. Det är redan svårt att tolka de allt mer individualiserade språkvarianterna, som i sig är resultat av klass, ursprung, utbildning, politisk eller vilken jädrans tillhörighet som helst.
Man fruktar att sättet att tala/skriva blir socialt skiljande, kanske mer än i forna dagar, då ett ”stabilare” språk användes av fler i befolkningen. Lena L-P antyder i sin text att svenskan och engelskan redan samexisterar i Sverige: ”I dag vet vi att den parallellspråkighet som språkvården länge förordat är verklighet”. Men, fortsätter hon: ”Parallellspråkighet kräver viss likställighet mellan språken som ska användas parallellt”.
”Likställighet” är knappast dagens verklighet. Och svenskars kunskaper i engelska är ingen homogent lyckad historia heller. Vad är svenska i dag? Och i framtiden? Samma frågor kan ställas om dagens engelska och vart den tar vägen? Kommer språkens samexistens att se likadan ut för alla? Kan man undra.
