Bland annat anser han att ”Sverige behöver inte färre, utan fler och värre språkfascister”.
Nu är det larvigt att vara mesig, men kanske stöts någon av det kraftfulla ordvalet.
Slår på ”fascism” i SO som förklarar ordet så här: ”en antidemokratisk politisk lära som betonar ledarprincipen och särskilt bekämpar arbetarrörelsen”. Men eftersom vår tid alltmer tycks skippa ett konkretare språk till förmån för bildliga överföringar, får väl förutsättas att den genomsnittliga svenskan (vem hon nu är) förstår att man avser ett rejält auktoritärt beteende.
Det blir en del citat nu för att göra AL:s text rättvisa. Med massvis av exempelord (som vem som helst av oss kan samla ihop enkelt) i ryggen skriver han:
Trots att andra europeiska länder är lika utsatta för globaliseringstrycket märks anglifieringen av offentligheten mycket mer här, i den anpassliga ängslighetens Sverige.
Det känns alltid bra när någon delar ens erfarenhet (menar inte det nya ”delar” som folk gör i sociala medier). Nästan så man får nackspärr av alla nickningar man utför av hans text. Exempelvis om vad som händer efter att han i ett sällskap klagat på språkeländet och
någon till slut börja skruva på sig och, efter en sidoblick på sällskapet, anlägga ett avmätt småleende. Har inte det här sagts hundra gånger redan? Är det inte lite pinsamt att hetsa upp sig över engelska reklamaffischer – kanske farbror oroar sig för dansbaneeländet och videovåldet också?
Det här är fruktansvärt roligt för mig, den s k igenkänningsfaktorn är hög (ny fjantfras f ö):
Strax infinner sig en lingvist som vet berätta att språk utvecklas genom korsbefruktning, sedan en postkolonial forskare vars känsliga instrument funnit rasistiska spårämnen i retoriken, följd av en snedgrinande Timbrolobbyist som yrkar på språklig öppenhet mot världsmarknaden.
Med revolutionärens glöd fortsätter AL: ”Det är viktigt att skita i sådana människor”.
Det är inte bara jeremiader. Med klarsynthet och skarpa formuleringar ger han förslag på åtgärder som undertecknad kan mer än instämma i (hur det nu går till):
Vi kan strama åt språklagen och införa skarpa krav på offentlig verksamhet och näringsliv. Vi kan skapa stödfunktioner för terminologiarbetet och subventionera översättningar.
Det var fler ord från honom än mig själv, ett enkelt sätt att skriva inlägg på. Men vad gör man när någon så vältalig (och förhållandevis ung) har så väldigt många hästar hemma? I morgon en lingvist med annan uppfattning.
Slår på ”fascism” i SO som förklarar ordet så här: ”en antidemokratisk politisk lära som betonar ledarprincipen och särskilt bekämpar arbetarrörelsen”. Men eftersom vår tid alltmer tycks skippa ett konkretare språk till förmån för bildliga överföringar, får väl förutsättas att den genomsnittliga svenskan (vem hon nu är) förstår att man avser ett rejält auktoritärt beteende.
Det blir en del citat nu för att göra AL:s text rättvisa. Med massvis av exempelord (som vem som helst av oss kan samla ihop enkelt) i ryggen skriver han:
Trots att andra europeiska länder är lika utsatta för globaliseringstrycket märks anglifieringen av offentligheten mycket mer här, i den anpassliga ängslighetens Sverige.
Det känns alltid bra när någon delar ens erfarenhet (menar inte det nya ”delar” som folk gör i sociala medier). Nästan så man får nackspärr av alla nickningar man utför av hans text. Exempelvis om vad som händer efter att han i ett sällskap klagat på språkeländet och
någon till slut börja skruva på sig och, efter en sidoblick på sällskapet, anlägga ett avmätt småleende. Har inte det här sagts hundra gånger redan? Är det inte lite pinsamt att hetsa upp sig över engelska reklamaffischer – kanske farbror oroar sig för dansbaneeländet och videovåldet också?
Det här är fruktansvärt roligt för mig, den s k igenkänningsfaktorn är hög (ny fjantfras f ö):
Strax infinner sig en lingvist som vet berätta att språk utvecklas genom korsbefruktning, sedan en postkolonial forskare vars känsliga instrument funnit rasistiska spårämnen i retoriken, följd av en snedgrinande Timbrolobbyist som yrkar på språklig öppenhet mot världsmarknaden.
Med revolutionärens glöd fortsätter AL: ”Det är viktigt att skita i sådana människor”.
Det är inte bara jeremiader. Med klarsynthet och skarpa formuleringar ger han förslag på åtgärder som undertecknad kan mer än instämma i (hur det nu går till):
Vi kan strama åt språklagen och införa skarpa krav på offentlig verksamhet och näringsliv. Vi kan skapa stödfunktioner för terminologiarbetet och subventionera översättningar.
Det var fler ord från honom än mig själv, ett enkelt sätt att skriva inlägg på. Men vad gör man när någon så vältalig (och förhållandevis ung) har så väldigt många hästar hemma? I morgon en lingvist med annan uppfattning.
