Reda ut frågetecken är ingen konst, de är inte så farligt trassliga

Läsaren sitter antingen i det ena eller andra lägret, får man anta, och är kanske själv en åldring (liksom undertecknad) som klagar på teknikens inneboende förstörelsekonst (ibland detsamma som förströelsekonst) eller en yngre förmåga som tar sig för pannan när åldringen gnäller.

Men här finns inga gränser för gnällandet. Det tycks nämligen vara så att den hjälp tekniken ger samtidigt får människan att sluta tänka.

”De vill att det hittills största frågetecknet reds ut”, sa en röst ur radion. En sån som jag vill först tro att det är en enstaka individ som fått något bakom hälen (som en ungdom skrev i en uppsats en gång), men en Googlekoll ger vid handen att ett antal journalister också har frågetecken att reda ut.

Reagerar man inte automatiskt av en sådan konstruktion? Och korrigerar sig själv när man inser att man fattat fel? Uttrycket ”räta ut frågetecken” har väl funnits länge nog för att sätta sig i den allmänna, folkliga ordbok som vars och ens skapligt normalbegåvade huvud rymmer?

Och genast mejkar det sense, som svensken säger, rätar man ut ett frågetecken blir det ett utropstecken och saken är biff. Utredd, s a s.
Ett antal professionella skribenter missar uträtandet. De jobbar på diverse blaskor samt vid Sveriges Radio och skriver om frågetecken som reds ut.

Och här sitter en annan och förvånas dagligen och stundligen.