Nåväl, käpphästar är käpphästar och de måste ut och springa ibland. Bland sånt som det gått inflation i p g a en ny slags supergullig verklighet är ordet ”beröra”. Om än inte världens säkraste vittne skulle jag vilja placera dess uppåtskjuts till tidigt 90-tal. Särskilt vanligt blev det på kultursidor där böcker, filmer och konst med ens började ”beröra” och ”gripa tag” – det senare någon gång varierat med ”hugga tag”.
Efter att ha läst de där köttsliga begreppen massvis av gånger ställde man sig frågan: ”Vad sa kritiker innan ’beröra’ blev en standardformulering?” Att söka svaret på det kräver lite för mycket av en enkel gnällspik, men jag gissar på att det användes en mängd olika, mer personliga sätt att uttrycka sig. Ur minnet kommer sådant som ”en fängslande historia” och ”berättelsen fångar läsaren” men en känsla säger mig att dessa konstruktioner är på reträtt.
Det är svårt att beskriva förnimmelsen av att det språk som omger en – oss alla, förstås – blivit så mycket torftigare, fattigare och mer ”schematiskt”. Men liksom ordet ”avslut” (se inlägget i förrgår) finns knappast ”beröra” i den betydelse som kommit att användas på senare tid. I 2006 års SAOL fanns endast ordet med innebörder som (förutom det rent bokstavliga ”vidröra”) i exemplen ”detta berör hela personalen” och ”situationen berörde henne mycket illa”.
Citat från S-E Liedmans text (nämnd i bloggen 7 juni) får belysa den nya språkliga fattigdomen:
Politiker och byråkrater utarmar tvärtom ofta språket i sin iver att inte säga för mycket. Vilka bördor får inte ordet ”oacceptabelt” bära i dag? Det är oacceptabelt att inte ta i hand. Det är oacceptabelt att skjuta människor på öppen gata. Det är oacceptabelt att kapa ett flygplan och tvinga ner det i Minsk.
Och hoppsan, nu drog texten iväg igen, jämförelsen mellan radioprogrammet Sommar och Melodifestivalen får anstå.
