Själva inkluderingssnacket kan verka exkluderande för många

Vi måste tala om inkludering. Det där var avsett att vara ironiskt och ska därför förklaras i detalj så ingen avsikt med denna text går förlorad. Som de flesta vet går det inte en dag utan formuleringen ”vi måste prata om det här”. Den sägs och skrivs ofta – även om såna saker som det talas väldigt mycket om och den har mer fått karaktären av markör. Med markör menar jag att den signalerar ”nu ska jag lära er andra något jag förstått och inte ni”.

 
Och så ordet inkludering, i-ordet, höll jag så när på att skriva (det ska komma en förklaring även till det, fast kanske inte i dag), ett annat begrepp i tiden.

 
Ett program i P1 om språket är oftare, anser jag, mer improduktivt (översättning: ”det sabbar mer”) än motsatsen, d v s de fina saker man säger sig vilja uppnå. Senaste avsnittet handlade om ”ett inkluderande språk” (rys, alla vänner av urgamla framtidsromaner!). På frågan: ”Vad är ett inkluderande språk?” tror jag svaret blev att det är ett sådant som inte är exkluderande.

Det får räcka för i dag, för de vibbar den här typen av resonemang sänder ut går igenom märg, ben, ja, alla celler i undertecknads kropp.*

Inkludera har synonymer. Medräkna, inbegripa, inräkna, räkna in, inberäkna, innefatta, omfatta samt göra delaktig lyder några som dessutom inte är direktimporterade från engelska. Exkludera har likaså synonymer: utesluta, ta bort, utestänga, inte ta med, utelämna samt undanta. Även detta ord är en nylig import.

Utan att vara helt säker vågar jag påstå att stora delar av befolkningen nog känner sig främmande för dessa ord. Så det där med inkluderandet behöver man nog fila på.

* Det är inte schysst att rycka ett citat ur sitt sammanhang, men en forskare sa i programmet att inkludering bl a handlar om ”vilka olika typer av normer som ska få finnas i samhället”. Öh?