Vad gäller exkluderingen och den därmed uteblivna inkluderingen finns mycket att säga. Häromdagen anklagade en SVT-medarbetare sin arbetsgivare för att vara exkluderande (utestängande) gentemot journalister med (få se nu så det blir rätt) utländsk bakgrund.
Svårt att bedöma för utomstående, men påpekas bör den underliga språkpolicyn hos SVT/SR/UR som – i alla fall i vad gäller delar av arbetsmiljön – verkar visa en vilja till motsatsen. Fast på fel sätt, tycker jag.
Av denna policy (målsättning, taktik, handlingsprogram, hållning m fl) framgår att medarbetare gärna får tala dialekt. Därefter heter det:
Samma sak gäller synen på utländsk brytning. Svenska språket är i dag ett gemensamt kommunikationsmedium för alla som bor här, oberoende av ursprungsland. Det innebär att uttal som är mer eller mindre färgade av andra modersmål har blivit en normal del av verkligheten i språksamhället. I medierna ska detta självklart återspeglas vid valet av medverkande.Under den förutsättning som gäller för allt programarbete – att innehållet går fram tydligt och begripligt – ser språkvården inte heller några hinder för att även medarbetare ska få tala ”bruten svenska”. Det är viktigt att inte dra förhastade slutsatser om språklig och annan kompetens på grund av en hörbar brytning.
En sådan uttalad programförklaring får motsatt verkan, anser jag. Om detta kommer några ytterligare (och för all del tidigare behandlade i bloggen) åsikter framöver.
