Vad som kommer här, däremot, är en travesti: Den som hamnar på denna blogg får det inte så himla kul heller, men ska strax få veta varför. Ibland upprepas min programförklaring som bör göra även den mest känsliga, kräsna och lättstötta mildare stämd gentemot allt som tas upp. Ofta handlar det om vad många skulle kalla petitesser – eller kanske inte ens lägga märke till.
Det är möjligt att ett arbetsliv som korrekturläsare får såna konsekvenser (att man måste skriva om det oupphörligt, alltså), men betänk då att de av oss som arbetade på sådana inrättningar (!) hade stenhårda språkliga regler att följa.
Vi fick fan, skulle man lättsamt kunna säga, om vi missade något. Att orden, och meningarna de bildar, nu nonchaleras, pekar på att det stundar tider av problem med förståelsen mellan människor. Ändå vrålas det som ur megafoner hur viktigt det är med samförstånd, inkludering och andra formuleringar som skramlar av tomhet.
Det sägs ju vara så viktigt med vittnesmål angående det ena och det andra, sådant mänskligheten inte bör glömma utan uppmärksamma och dokumentera. Denna blogg uppmärksammar att landet Sverige avhänder sig sitt modersmål och ger fanken i att värna om språket som ett av våra viktigaste demokratiska verktyg.
Demokrati – det ordet bör väl ändå gå hem?
