Det här var i slutet på 80-talet, då språket, tillsammans med världen, började gå bananas. När den ingifte ropade sitt ”Jo, tjena!” innebar det ett ironiskt eller tvivlande ”jo, säkert”, eller ”det ska fanken tro”, eller nåt åt hållet. Hur som helst blev jag åsyna (nej, åhöra) vittne till hur ett sådant språkbruk sprider sig. En ung person i släkten tyckte att det här lät fräsigt (tufft, kul, roligt) och började också ”jotjena” allt som lät tvivelaktigt i närvaron. Det kunde som sagt räcka med ett ”tjena” enbart, yttrat med samma tonfall.
Senaste har även ”tjosanhejsan”, fått en stor roll i vardagsspråket: ”Vi var tvungna att göra en massa tjos,anhejsan”, hörde jag en person säga och slapp därmed göromålsdetaljerna som kanske inte var så intressanta för åhöraren.
Konstigare i en äldre människas öron låter det nya ”ohejohå” som används på ungefär liknande vis: man beskriver något som är lite komplicerat, eller i alla fall smårörigt. Det yttrade en person i grannens trädgård för en halvtimme sen: ”Jag har skruvat här ohejohå”. Det handlade om någon slags reparation.
Man kommer då osökt att tänka på Snövits sju dvärgar som sjöng, med en något annan ordföljd, ”hej hå, hej hå, vi till vår gruva gå, tralalalala.”
Andemeningen är densamma: slit och släp och arbete som kanske inte är så kul.
