Informanten T tipsade om hur uttrycket, använt av en svensk KD-ledare, nagelfars av en DN-journalist. I artikeln hänvisas till den amerikanska historikern Kristin L. Hoganson, som i sin tur gör upp med ursprungsbeteckningen ”The American Heartland”.
Det är korkat av partiledaren att gå via en utländsk bild för något ”ursprungligt”, och dessutom borde kritiken av försök till sockrad och romantisk landsbygdsbeskrivning varit väntad.
DN-journalisten och – särskilt – den amerikanska historikern påminner om att den originallandsbygd som uttrycken beskriver inte existerar. Man behöver inte färdas särskilt långt bakåt i historien förrän allt såg mycket annorlunda och inte heller så himla homogent ut.
I boken The Heartland: An American History, slår Logan, enligt DN-journalisten ”hål på vad hon ser som en farlig myt om hjärtlandet: Att platser som Findlay [liten stad] och folk som lever där skulle vara mer äkta och mer essentiellt amerikanska än andra delar av USA.”
Den som googlar finner att KD-ledaren har använt uttrycket ”det svenska hjärtlandet” fler gånger och i DN jämförs det med Göran Hägglunds pikade ”verklighetens folk”. På nätet kan man även hitta en artikel i ämnet av Hoganson i Time Magizine (om man inte vill läsa boken).
Själv tänker jag i vanlig ordning mer på språket. Det är klart som fadderuttan att något av detta ovan sagda gäller för hur vi talar. Mina belackare påstår att eftersom språk ständigt förändras (liksom människor, länder, politik, tillvaron) så finns det inga fel och inga rätt. Det här tarvar allvarliga tankar: ska jag en vacker dag skita i hela skiten? Tänker leta efter någon filosof eller lärdomshistoriker som har någon tröst att ge.
