Vår mediala/mentala omvärld är påträngande. Den där ”instapoesin” som bloggen i går handlade om kastade mig djupare ner i det svarta hål som består av ett fåtal ”slagord”, upprepade intill förbannelse.
Tyvärr verkar mycket av det komma ur den moderna ”feminism” vars begränsade kampord lyder ”ta ingen skit, stå upp för dig själv, var dig själv” m m som i likhet med den nämnda instagrampoesistjärnans självklarheter trycks på kuddar, koppar och fan vet allt. Och som får ens mormors väggbonader att framstå som något i nobelprisklass.
Den grundläggande livsprincipen i dag är att vi alla ska malas ner till smulor av det där till intet förpliktigande babblet. Bygga sitt varumärke som poet och sälja sina ”poesiord” som tatueringsmönster? (Se i går) Det lilla uns man har kvar av ande, själ och allmänt allvar vrider sig i paroxysmer.
Tänk att det går att skapa kommers av allt! Tänk att nätet förvandlat världen till ett självspelande piano med platt-etyder som enda musik! När jag startar datorn kommer en vacker bild upp. I bildens hörn står: ”Tycker du om den här bilden?” Om man då svarar ja säger programmet vad-det-kan-heta: ”Då ska vi visa fler bilder med liknande innehåll.”
Gör det. Dränk mig gärna i marshmallows också, för såna gillar jag
