För den eventuella läsare som (lika eventuellt, haha) tröttnat på malandet i denna blogg, utgör Liedmans text en omväxling, betydligt kraftfullare och mycket (jättemycket) mer välformulerad. Så det är dumt att skylla på värmen (som nyss skedde), det är snarare så att man – med ett helt annat språkbruk – får käften tilltäppt när en överman slår till.
Men det känns inte svårt, innehållet i artikeln är det viktigaste jag läst (hört, sett, lärt) på länge:
Svenskan är en kontinent som ständigt och obevekligt förskjuts. Det är också den kontinent som jag är född på. Jag känner lukten och smaken av nästan alla ord i svenskan. Smidigt har jag anpassat mig efter de flesta förändringar som språket genomgått under min livstid. När jag började skolan 1946 stötte jag på riktigt gamla ord som jag inte hade en aning om vad de betydde. Varje morgon i småskolan sjöng vi psalmen ”Jesu, låt mig städse börja…”. ”Städse” var ett vilt främmande ord för mig. Jag såg städet i bysmedjan framför mig men fick ingen mening i det.
Språket borde vara livsviktigt. Det borde se annorlunda ut än de märkliga meddelanden som kommer till oss i dag från diverse medier. Så här tolkar Liedman språkets roll:
Orden som man behärskar avgör räckvidden på det man kan uttrycka eller föreställa sig. Med ord möblerar vi vår värld. Vi kan uttrycka både kärlek och avsky mycket exaktare om vi har ett rikt nyanserat språk. Växter som vi vet namnet på avtecknar sig tydligare än de för oss namnlösa. När jag var pojke kunde jag alla bilmodeller som dök upp på vägarna. I dag kan jag nästan inga. En trafikerad gata blir bara en massa blänkande plåt.
