 |
| Eleganta egyptier på smala gator: kroppen i sidled för att inte krocka med andra. Bild: 2HMedia, Unsplash |
Desillusionerad av att så få språkvetare – och för all del så litet antal människor överhuvudtaget – intresserar sig för det språkliga raset, kommer jag att emellanåt anlägga en ännu töntigare stil i bloggen.
Alltså: det töntiga hittills är att kommentera/klaga på hur nutiden talar och skriver. Från omgivningen finns i stort sett en enda reaktion: ”Så har äldre sagt i alla tider”. Att det är skillnad nu under det digitala oket, d v s att allt sker snabbare än snabbt, verkar inte skrämma. Lika bra att ta steget till ännu mer tönteri och anlägga riktigt historiska aspekter på skiten.
Det blir både några tusen år bakåt samt lite närhistoria*, om det begreppet nu existerar. (Word protesterar inte i alla fall). En kortare bussresa fick mig att tänka på hur man, ja, jag vill nog kalla det fostrade medborgarna förr. Det skedde inte på något fascist-vis utan introducerades i barndomen från skola, föräldrar och övrig omgivning.
Det kunde gälla enkla saker som att inte tränga sig före andra i köer eller att i stort underlätta för varandra. Om man möttes på en smal trottoar, t ex, skulle man röra sig som människorna på gamla egyptiska vägg- och vasmålningar, i sidled. En med ryggen mot väggen samt armar åt sidorna och absolut inte bredbent. Den mötande gick likadant men med ryggen åt gatan.
På liknande vis såg det ut längre fram i historien när folk kom sent till bio- eller konsertsalonger: man gjorde sig smal, var vänd mot dem man störde, nickade och sa "tack".
Mer i morgon om umgängeskonst. På bussar.
*Vad gäller ordet närhistoria existerar det inte i någon av de stora ordböckerna men används flitigt av de s k brukarna.
