"Att möta människor där de är" måste vara en högst trivial truism

Jag fattar mer än jag vill. Det framgick av diskussionen med en närstående som försökte inpränta det omöjliga, onödiga, löjliga och kanske rent av skadliga i att, som jag, notera omvärldens åt-helvete-språk.

Fick tacka för intresset samt förklara att det finns vägar man slår in på som inte går att kliva av. För att lugna en eventuell läsekrets vill jag påstå att mina galenpannepoäng nog inte är fler nu än de var vid bloggstarten 2017.
   

Jag INSER vad som pågår och BEGRIPER att det inte hjälper ett dugg att sitta i ett hörn och hoa likt samhällets övriga tokdårar som driver saker som andra inte för allt smör i Småland kan engagera sig i.

När stridsropet ”jag tar ingen skit” flög runt för några år sen i alla möjliga sammanhang sa en cool kille jag känner: ”Va? Vem skulle ta skiten om inte jag gör det?”

Om det inte framskymtat så anser jag en del av skiten vara de fåniga, bildliga ”översättningar” som en stor del av vårt mycket porösa samtidsprat utgörs av. Här är en sådan mening: ”Man måste möta människor där de är”.

Fram till början av 80-talet skulle yttrandet ha låtit som mer än nonsens. Jag översätter ”bakåt” på det viset ibland för att minnas att jag kommer från en annan värld. I den betydde "möta" möta och att någon "var där den var" hade nog även för den tidens flummigaste medvetandefilosof eller diskursanalytiker bara betytt just det.